Vi var alltså med om en krasch med bilen när vi åkte ner till Prolog i helgen. Vi hade fått varningar om att det var halt, men vi lyssnade dåligt på dom varningarna.
Vi hade bytt förare från mig till Jens, jag satt i passagerarsätet vilket är det bekvämaste sätet när man har blivit aningens rund om magen, och höll på att leta reda på muffins i en burk och funderade på hur jag skulle skicka runt den till alla andra i bilen. Jens blev distraherad av allt jag höll på med och tittade nån sekund för länge på alla kakorna, när han tittade upp hade han hamnat väldigt nära mitträcket på en enfiliga vägen. Han svängde då bilen till höger och fick sladd, varvid han bromsade och rekylsladden blev ännu värre.
Min första tanke när det hände var att det var lugnt, det var bara en liten sladd, den går att häva. När jag ser andra sladden komma och i vilken hastighet vi möter räcket på utsidan av vägen (det var en sjö där med räcke runtom, hade det inte varit en sjö hade vi nog åkt i diket och kanske skadat bilen mindre. Kanske.) förstår jag att det här inte kommer att gå vägen. När jag dessutom märker att vi snart gör en snurr med bilen (inte en volt, utan en snurr på vägen) så tar jag ett djupt andetag, lutar mig bakåt i sätet, slappnar av och stänger ögonen. Det finns absolut inget jag kan göra och att få panik kommer inte att hjälpa.
Det tar inte lång stund innan bilen har stannat.
Jag har ont i armen men annars känner jag mig helt ok, självklart är jag aningens skakad, men inte så farligt. Jag böjer mig fram och trycker in varningsblinkersten och känner mig brådskad att ta mig ut ur bilen, jag vet ju att det kommer att komma bilar efter oss, och vem vet om dom hinner stanna? Så, jag tar ihop mina saker, går ut och ställer mig nedanför vägräcket, kommer det en bil ska jag inte vara på samma sidan räcket som bilarna.
Anledningen till varför jag hade ont i armen var för att sidoairbagen hade lösts ut. Ingen av dom framför oss hade lösts ut, troligen för att all kraft var riktad åt sidorna, inget kom framifrån eller bakifrån. Vilket var en fantastisk tur, för på hatthyllan låg en ganska stor ryggsäck som hade vägt flera ton om den flygit framåt helt plötsligt.
Efter kraschen gjorde vi dock allt rätt, vi ringde 112, vi skyndade ut med varningstriangel så inga fler skulle skadas osv. Polis och räddningstjänst kom och tog hand om oss, dom skjutsade till och med oss vidare till ett värdshus inte så långt därifrån.
När vi var där så bestämde vi oss för hur vi skulle göra för att ta oss vidare. Planen buss till Uppsala och hyrbil därefter kändes bäst, så vi ringde och ordnade plats på buss (det är en historia i sig det åxå, Y-buss har ett väldigt krångligt sätt för att få en plats på bussen). Bussen kom och vi hoppade på.
När vi åkt typ 30/40 min så ser jag att det är stopp på vägen framför oss. Folk suckar och hoppas att dom inte ska bli ståendes igen. Busschauffören bromsar in, men det är för halt. Den stora lastbilen framför oss närmar sig i en alldeles för snabb hastighet för att det här ska gå vägen... Chaffisen tar beslutet att köra på sidan om lastbilen (inget räcke på utsidan den här gången) och helt plötsligt märker vi hur bussen lutar av att den helt enkelt kör i diket. Det enda jag tänker är att det här kan inte vara sant, vi kan inte råka ut för en till olycka igen?! Men, chaffisen är duktig. Medan flertalet passagerare (däribland jag) är rädda för att bussen ska tippa, så navigerar han helt enkelt bussen vidare framåt, och upp på vägen igen! Lastbilarna släpper in honom mellan sig och helt plötsligt står vi still, på vägen, helt oskadda.
*pust*
Vi kom senare fram till att den där händelsen hade nog helt enkelt inte skett, för den var för otrolig. Efter vi klivit av bussen så fick vi även här att busschauffören var en rallyförare, det kändes väldigt bra att ha fått åka med honom :)
Så här såg bilen ut efter kraschen, vi är väldigt glada över att vara oskadda.
1 kommentar:
OJojojojOJ!
Skicka en kommentar