Amning

I måndags handlade föräldragruppsträffen om amning. Det är något som skrämmer mig hyfsat mkt. Jag är rädd att det kommer ta jätteont och vara väldigt besvärligt, orden såriga bröstvårtor är typ de värsta som finns.
Och sen att man ska få dåligt samvete för att man kanske inte klarar av att amma, så många som kommer komma med goda råd och så många som kommer veta bäst.
Därför var det väldigt bra med en barnmorska som var ärlig och berättade att hon inte hade lyckats amma med hennes två barn. Om inte ens en barnmorska klarar av det, så då får man faktiskt "misslyckas" med det.

Det låter ju sjukt praktiskt att kunna amma barnet. Man har maten med sig, den är i rätt temperatur och den är med rätt näringsinnehåll, anpassat till barnets ålder.
Plus att eftersom jag på nåt sätt hoppas kunna lajva i sommar så underlättar ju amningen massor. Att behöva blanda till ersättning över öppen eld känns lite besvärligt...

Mitt första mål är att amma i två veckor, för den första tiden är viktigast. Det är då barnet är i som störst behov av antikropparna som finns i råmjölken (Gissa vem som pluggade på naturbruks ;) ) och jag har även för mig att det finns som flest antikroppar i mjölken då.
Sen får vi se hur det går efter det. Som barnmorskan sa, man måste tänka efter hur mkt man får kämpa och om det känns värt i slutändan. En mamma som är helt förstörd för att hon inte kan amma, ett barn som inte får tillräckligt med mat... Ja, det är kanske inte värt att fortsätta amma om man hamnar där? Jag hoppas jag inte gör det :)