Efter att ha jobbat i handel i nästan 10 år var det fruktansvärt skönt att verkligen få ropa det där till en kund. Det är fördelarna med lajv, man kan få spela ut grejer som man annars inte bör göra ;)
Med TIana har jag även ett till favoritminne. Vi värdshuspersonal ska just göra i ordning för den stundande sångtävlingen och håller på som bäst i värdshuset, plötsligt kommer det två sårade människor från Lordens följe till värdshuset. Det blir gräl mellan värdshusvärden och greven, greven anser att de måste ta in dom sårade i värdshuset, men där ska vi ju ha tävlingen! Eftersom TIanas föräldrar blev dödade av Woader, vilka även denna gången är de ansvariga för de sårade, så prioriterar hon de skadade människorna och försöker medla och hjälper till att få igång tävlingen utomhus istället.
Själv stannar hon kvar och hjälper de sårade. Men då hon inte kan någon sjukvård så blir hon undanskuffad en stund senare och då går det upp för henne att hon står där, mitt i all blod och misär och chocken börjar bli ett faktum. Hon håller på att drabbas av panik!
Grevinnan klappar henne lite förstrött på axeln och säger "så, så". Hjälper föga.
Det som däremot hjälper är när Johans roll (har ingen aning om vad han heter in) kommer fram till henne, ser vad som håller på att hända och skäller ut henne efter noter. Han säger åt henne att skärpa sig och hon inser att hon måste göra det. Hon måste vara stark för att kunna hjälpa de sårade.
Det tredje lajvminnet är från mitt första lajv, Oro på Halta Paddan. Det där jag var på strax innan jag skulle gifta mig...
Vi håller på att laga mat inne i tältet i människolägret när Sigram, svartalverna, kommer upp. De jagar ut oss ur tältet och vill att vi ska stå på led. Först efter bokstavsordning (funkar sämre, människorna är analfabeter), sedan efter längdordning. De genomsöker vårt tält och hittar ett svärd. De frågar vems svärdet är och Räv svarar: Det är ditt! Vilket stämmer, på sätt och vis :) Vi har iaf ingen aning om vems svärdet är, men det kryper fram att det kom från Mårds sovplats. Det kan vara Mårds.
Sigram bestämmer sig iaf för att straffa oss genom en blotning till deras gud Draken. Ajdå, inte så trevligt alls. När dom frågar vem som skall skäras i för att ta straffet stiger Mussla fram. Hennes systrar får inte komma till skada tänker hon, därför är det bättre att hon tar smällen. Dom blir ganska irriterade över att hon verkar vara frivillig för det, det hade säkert varit roligare att alla varit rädda för dom. Mussla är rädd, men samtidigt har hon sina systrar att tänka på. Dom skär i henne, men det räcker inte. De blotar alla andra som är där åxå. Tårarna rinner nedför Musslas kinder när de skär i hennes systrar, och alla andra. Särskilt lillasyster Uggla och den ömtåliga Vessla är jobbigt att se på. Vessla ger dom "spetsiga öron". En hel del massa känslor vaknar, hon blir både arg och besviken. Besviken för att de är så rädda och inte kan göra något åt Sigram. Alverna är 5 st och människorna är iaf dubbelt så många, men ändå står vi där hjälplösa.
Det var två starka minnen, där mina roller reagerade kraftigt men inte jag. I båda fallen kände jag mig väldigt nöjd över hur jag spelade och kände mig verkligen som en observatör. Väldigt intressant känsla. Både när man står inne i värdshuset och börjar hyperventilera och tårarna sprutar för man är rädd och känner sig väldigt ensam och när man står på berget och mest är otillräcklig och därför grinar man. Ilskan som kommer är inte min, utan min karaktärs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar