Klockan går, jag ligger i sängen och ömsom läser bok, ömsom snyter mig.
Leif kommer in genom dörren, ställer sig vid sängändan och ser ut som att han ska säga nåt. Då han plötsligt faller rakt bak, slår i huvudet på vägen ner och får ett krampanfall.
Han skakar i hela kroppen, drar ihop sig så att han halvsitter upp, sedan lägger han sig ner på golvet, skakar fortfarande men lite lugnare. Till slut ligger han stel på rygg och stirrar mer eller mindre upp i taket. Han har bitit sig i munnen så det kommer ut lite blodigt saliv ur mungipan.
Han lugnar till slut ner sig och blir lite mer vid medvetande. Han sätter sig upp och ser väldigt förvirrad ut, känner inte igen mig, vet inte vem han är eller var han är.
Jag försöker förklara vad som har hänt men det är svårt. Jag ringer akuten nån gång däromkring och berättar hela händelsen, dom skickar en ambulans. Oron över att han har slagit huvudet och fått en hjärnskakning är stor, hans blod är fortfarande kvar på golvet.
Han ställer sig upp och är väldigt ostadigt, jag hjälper honom till sängen. Sjukvårdaren sa att han kunde sova, det var ingen fara. Så har kryper ner i sängen och somnar en stund.
När han vaknar är hans förvirring ganska borta. Dvs han vet vem han är och allt, men han vet inte vad som har hänt. Jag antar att det inte blir så mkt bättre av att det en stund efteråt kommer in gulklädda ambulansförare heller.
Vi åker in till sjukhuset, dom tar prover och han får vila i en för liten säng. Han har slagit ryggen och har väldigt ont så det är svårt att ligga bekvämt. Efter några timmar där så får vi iaf åka hem. Leif har under tiden sovit nån halvtimma och illamåendet som han haft har lugnat ner sig lite. Vi tar taxi hem och stupar i soffan, somnar efter nån kvart.
Det är inte en natt jag rekommenderar.
1 kommentar:
Tack så jätte mycket, desamma! :)
Skicka en kommentar