Det blir vl så antar jag, man tänker mkt på sin egen barndom när man väntar barn. Jämför med de upplevelser man själv hade och så.
Jag hade en bra barndom, min familj är så att säga normal, gräl och bråk ibland, syskon som retades för jämnan, men även massa härliga minnen med lekar, resor, lugna stunder, fredags- och lördagskvällar framför tvn med varsin godisskål (egentligen var det nog glas) med exakt lika mkt godis i. Eller kvällar med chips och dip. Och när vi åkte till Byske för att bada. Det är härliga minnen :)
Skoltiden var väl ganska bra den med. Men ikväll kom jag på en grej som troligen har gjort ganska stort intryck i mitt liv. Jag blev väl inte mobbad direkt, men retad blev jag, och det var för en speciell sak. Min tro.
Normen bland barnen var ju inte att vara kristen, tvärtom. Många gånger fick jag frågor som "Om Gud finns, varför finns det då krig?" och var på liknande sätt tvungen att förklara min tro och försvara kristendomen som sig. Jag minns när jag första gången blev frågad om jag var kristen, jag kanske gick femman. Jag svarade med ett "Jag vet inte" för att komma undan att bli hånad.
Det är svårt att ha våga visa att man har en tro i dom lägena. Anpassar man sig och blir en av dom så behöver man inte utsätta sig för konstiga frågor som inte ställs särskilt snällt.
Jag hoppas mitt barn slipper uppleva det. Att aldrig få sin tro utpekad som ondskefull eller fel.
Till slut ska jag väl själv slippa uppleva det åxå.
1 kommentar:
Är det något som står alldeles klart för mig idag så är det att barndomen färgar och påverkar oss något enormt i vuxenlivet. De flesta går kanske omkring och tror att de är utan men från barndomen men jag tror att många har det ändå. I slutändan måste det få handla om individuella val och så länge man väljer själv och kan förklara varför så borde det gå hyffsat smärtfritt fram. Det man däremot inte får en förklaring på eller ett rakt svar på som barn, det väcker säkerligen tankar som följer med en.
Skicka en kommentar