Veckan innan så åkte vi in varannan dag på ultraljud, för att se så att lillen hade det bra i magen. Dom kollade så att det fanns fostervatten och att moderkakan fungerade som den skulle. Det var inga problem där, men på söndagen bestämdes det att vi skulle åka in kommande dag och påbörja allt med hjälp av hormoner. Det kändes bra att få satt ett datum för när det skulle börjas, vi kunde dessutom förbereda oss hemma genom att kolla igenom väskan, ordna så att vi hade nåt att titta på under dagen (How I met your mother) och lite sånt. Vi ordnade även skjuts av Jonas och Anna, som har ställt upp hur mkt som helst för oss! Dom är ju lätt snällast i världen!
På måndag morgon åkte vi alltså in, dom kollade via ultraljud och sedan ctg att allt såg bra ut. Sen fick jag ett hormonpiller för att starta upp allt, åsså fick vi vänta.
Jag började få värkar, mer och mer, men inte så farliga ändå. Vi gick omkring på bb och i sjukhuset för att fördriva tiden. Vid värkarna fick vi stanna av och vila, men annars gick allt bara fint. Det ringde kunder och frågade om beskärning, Leif blängde väl lite på mig och muttrade om att vi var på bb när jag svarade ;) Dagen fortsatte väl i stort så, vi satt inne på rummet och tittade på How I met your mother, tog några promenader och kollade med ctg:n.
Fram till halv elva på kvällen, sen började det hända saker. Jag låg i sängen och försökte sova, det är ändå ganska jobbigt gå omkring och ha ont en hel dag. Rätt som det är känner jag värkarna öka markant, otroligt mkt rent av. Jag tar mig in till toaletten, och vattnet går. En väldigt intressant känsla, mest tog den ont. Sen satte värkarna igång ganska bra. Det gick inte att sitta eller ligga, det enda som funkade var att gå omkring långsamt, långsamt i korridoren framåtlutad på en sån där svävare. Men när kockan närmade sig två var jag så trött att jag bara ville grina och sova. Då bad jag om smärtlindring och fick en spruta morfin, sen sov jag inom 10 min.
På tisdag morgon började allt med att dom kände efter hur mkt jag hade öppnat mig, det var enbart en cm, så dom satte in ett dropp på mig. Det gick fort men knappast smärtfritt. Sedan satte dom in hormondropp på mig som de ökade successivt under dagen. Vid lunchtid var det fruktansvärt! Leif kunde inte röra i mig, för det kröp under huden, speciellt i benen. Värkarna var ganska jobbiga och det var inte alls roligt.
Barnmorskan frågade mig vad jag tyckte om bedövning, och jag sa att jag helt klart var för det. Så dom ringde efter narkosläkaren som skulle lägga in epiduralbedövning på mig. Det var en fascinerande upplevelse. Jag fick sätta mig på kanten på sängen och kuta med ryggen. Jag var förberedd på att det skulle ta jätteont, för det är vad alla säger att det gör. Hon berättade vad hon gjorde, att hon först satte in bedövning som stack litegrann, sen satte hon in själva epiduralbedövningen, men just som hon stuckit in den en bit fick jag en värk. Hon undrade om jag kunde andas genom den, men det kunde jag inte, så hon fick dra ut bedövningen. När värken var på nedgående så skyndade hon sig med att få till bedövningen igen. Sen blev det total förvirring när hon undrade hur det kändes och jag som väntade mig att det skulle ta skitont satt och väntade på smärtan. Den kom aldrig. Så jag fattade inte vad det var jag skulle känna. Och hon förstod inte varför jag inget kände, och blev till slut orolig över att hon gjort nåt fel och undrade om jag kunde vifta på tårna. Det kunde jag, utan problem. När det kom fram att jag satt och väntade på smärta som aldrig kom så blev alla lugnade och glada :) Efter jag fått epiduralbedövningen så försvann smärtan nästan helt. Det var otroligt skönt! Leif fick massera mina fötter och framförallt klia benen på mig. Och jag somnade ganska snart.
Varannan timma tror jag dom var in och kände hur mkt jag öppnat mig, och vid middagstid var jag öppen 6-7 cm. Äntligen! Så lång tid kunde det inte vara kvar nu! Men där tog vi misste...
För under hela kvällen var det så öppen jag var, 6-7 cm, aldrig något mer. När klockan slog tolv så tyckte barnmorskan (nattpersonalen, min fina Vanilda hade gått hem för dagen) att jag skulle förbereda mig på att det kunde bli kejsarsnitt nästa morgon. Så vips fick jag varken äta eller dricka nåt mer. Att jag inte fick dricka var nog det värsta, för så mkt som jag svettades då har jag nog aldrig förr svettats. Dom stängde även av droppet så att min livmoder skulle få vila upp sig lite, för att sedan kanske orka med att öppna sig mer till morgonen. När dom stängde av droppet så slutade värkarna helt att komma. Kl 2 på natten satte dom igång droppet igen men på morgonen visade det sig att jag inte öppnat mig nåt mer ändå.
Så vi började förbereda oss på kejsarsnitt. Det var väl inte vad varken jag eller Leif egentligen ville, men ibland blir det annars än man tänkt sig. Jag kände mig iaf trygg i händerna på barnmorskorna, nu hade även min barnmorska från tisdagen kommit in igen och det var jag glad över. Dom bokade in oss för operation och vi åkte ner, jag liggandes i sängen och Leif gåendes bredvid.
Leif fick byta kläder till fina blå "scrubs" och mig flyttade dom över till en annan säng, mer en bår än en säng.
Väl inne på operation så började dom med att sätta nya droppnålar på mig. Den gamla som sattes tisdagmorgon hade blivit ganska misshandlad, den tog ont och hade åkt ut nästan helt. Så det var bara att ta bort den. Iofs var det skönt, eftersom den som jag nämnde tog ont.
Däremot var det synd att dom var tvugna att sätta in två st nya nålar på mig, för jag är aningens svårtstucken. Mina vener drar ihop sig, spricker eller gömmer sig när man försöker. Dom började med högerhanden, efter två stick och lika många spräckta vener inväntade dom istället överläkaren från IVA. Han hade med sig en liten ultraljudsmaskin och letade alltså reda på venerna med hjälp av denna. Jag småkikade lite och det såg ganska coolt ut. Trots det så stack han igenom två vener innan han lyckades få i en nål. Hon som börjat med högerhanden hade under tiden gjort ett nytt försök med vänsterhanden och lyckats få in en nål där. Totalt tog det 75 min att få in två nålar, så ifall ni undrar varför jag är nålrädd och varför jag inte är en av dom som ger blod, ta och fundera lite till på det svaret ;) Kan även tillägga att det här var enda tillfället jag utnyttjade lustgasen...
Efter det var det dags för ryggmärgsbedövningen, samma läkare från narkosen gjorde det och inför det var jag inte det minsta nervös. Det tog väl ca 5 min, sen var jag bedövad från lungorna och neråt typ. Kändes väldigt märkligt. Dom spände upp ett skynke över sängen så att jag och Leif inte skulle se nåt. Sen sänkte dom sängen så att Leif var tvungen att huka sig ganska ordentligt för att inte råka se över skynket.
Själva operationen var lustig. Jag var ju helt bedövad så jag kände ingen smärta, däremot kände jag hur dom höll på och bökade. Det kändes som dom hade lagt en stor väska på magen och höll på att gräva i den efter något. När dom sedan lade sig på magen för att bokstavligt pressa ut pojken var det lite obehagligt. Jag blev dessutom ganska hungrig, jag hade ju inte ätit nåt sen middagen kvällen innan.
Helt plötsligt håller dom upp en liten sprattlande grej och visar för Leif, jag tror att jag såg ansiktet typ. Dom frågar Leif om han såg vad det var, och han säger "ja, vi har fått en pojke". Där börjar jag gråta lite lätt :) Leif får följa med ut med pojken medan dom syr igen mig. 17 stygn blev det.
Sen skjutsar dom ut mig, lyfter tillbaka mig på sängen, svinobehagligt att inte känna av benen, och sedan får jag komma ut till korridoren där Leif är med våran son.
Caspian var 54 cm lång och vägde 4120 gram vid födseln. Han hade ena handen uppe vid örat inne i livmodern, så hade dom inte gjort kejsarsnitt hade det blivit en jobbig förlossning. Han ligger oftast så när han sover nu åxå. Klockan var 9.20 när han kom ut.
